För snart 7 månader sen tog mitt liv en stor vändning, jag blev gravid!
Och det var ju verkligen ingenting jag planerat. 
Men det hände, och jag gjorde valet att behålla barnet. Själviskt kanske vissa tycker? Ja, då var det väl de.
Ni får tycka vad ni vill, jag bryr mig helt ärligt inte.

Jag ångrar inte att jag behöll barnet! Jag gjorde rätt.
Nu känner jag den lilla vildingen sparka runt mer och mer i magen , och det gör mig glad, förväntansfull och självklart nervös!

Men visst, önskar jag ibland att det var annars.
Att jag hade en egen liten familj.
Att jag skulle ha barnet med någon jag var tillsammans med och älskade och levde med.
Men nu är det ju inte så. Jag och pappan kommer aldrig bli mer än vänner.
Det funkar nog bäst så! : )

Vi kommer inte att leva ihop. När bebis blivit äldre så kommer vi att ha delad vårdnad.
Men det första året bor bebis hos mig!
Sen besöker h*n pappan på helgerna.
Huvva, gruvar mig redan för det där med delad vårdnad ;(
Men det är ju en självklarthet att pappan ska vara lika stor del i bebisens liv som mamman,
men i början blir det ju mer av mamman och det är ju bara så det är eftersom vi inte bor tillsammans.



Men det som håller på att hända inom mig , får mig att längta efter en familj mer och mer, och jag vet
att jag kommer att ha en familj en dag , och mer barn så klart! Jag nöjjer mig inte med ett , tror jag iaf ;)
Jag längtar efter kärlek och barn! Efter trygghet och mitt egna hus i ett lugnt och fint samhälle.
Kommer aldrig låta bebis växa upp i stan. Och det står jag fast vid. Skellefteå är en giftig stad, som slukar människor hela. Och om det är någon som säger emot mig så har ni nog inte någon aning om vad som händer.



Tankegång.



Sen har jag börjat få en underlig känsla i mitt hjärta. jag vet inte vad det är som händer.
Men jag vet att jag gillar det inte iaf.
Jag saknar de gamla tiderna. När vi var bra.