Idag är det två år sen. Två år sen du togs från oss, jag kan fortfarande inte förstå hur livet ibland kan förändras så där drastiskt på några minuter, hur man kan förlora en mamma, en själsfrände en hjälte på sån kort tid.
Vi saknar dig, frukansvärt mycket.

Vissa dagar känns det som att jag ska tappa allt, som att jag tappar greppet, vill bara skrika rakt ut.
Och vet inte hur jag ska göra för att få oss alla att hålla ihop. Och vara sams, som en familj.
Behöver ju din hjälp med det..
Ibland vill jag bara ge upp.
Det är jobbigt att vara stark hela tiden, jag behöver ju min mamma, vill ju vara liten igen för en stund,
vill att någon ska ta hand om mig igen , stryka mig i håret och berätta hur duktig jag är.
Jag behöver ju dig.

Huvva, det är så jobbigt ibland , det är jobbigt att veta att du inte kommer tillbaka.
Att du aldrig får träffa ditt barnbarn som ligger o sprattlar i min mage, du hade ju varit så lycklig nu.
Som du längtade efter att få bli mormor. Världens bästa mormor hade du varit iaf!


Älskade, vackra ängel!

Nu vart de väl grötigt allt de jag skrev, blir lätt så ibland när jag har för mycket i tankarna som jag vill skriva.