Jag tycker att vänskap är en helt fantastisk grej.
Jag älskar mina vänner!
Jag är verkligen lyckligt lottat som har fått de vänner jag har, de som jag kan kalla mina riktiga vänner vill säga!
Och så är det!
Sen tror jag visst att man kan vara vän med ett ex, självklart kan det vara svårt till en början om den ene inte har kommit över den andre, men sen.. så tror jag att det går.
Eller, det kanske beror på hur man är som person?

Jag och mitt ex är jätte bra vänner iaf, och jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta vara det. Det funkar då bra från min sida. Om man trivs bra med en person, så vill man ju inte förlora den ur sit liv.
Han vet vart jag står, och hur jag vill ha det. Och då är det ju så att , om han inte kan acceptera det , så går det ju inte att vara vänner just nu. Men han gör det. Och det är skönt!


Jag tror att vänskapen håller längre än kärlek.
Det funkar nog bättre så.

Jag trivs så bra med att vara singel, jag känner mej fri. Jag har så svårt att känna mig bunden till någon
Det är inte så att jag vill ut och liksom ragga upp någon på krogen osv, utan jag har så mycket annat nu, och har ingen kärlek att ge till någon annan än mina bröder , mina vänner , mina hundar och mig själv.
Jag kan inte ta hand om ett förhållande just nu, och jag vill inte behöva göra det just nu heller.
Det är så svårt o jobbigt med förhållanden.
Jag vill bara vara själv..


"Frivillig ensamhet är frihet"


Så känner jag iaf.