Jag har nu kommit in i en väldigt jobbig fas, det har nog till stor del med graviditeten att göra.
Men jag mår dåligt, verkligen dåligt. Nu menar jag inte fysiskt, utan psykiskt.
Det gör ont i mig, och helt ärligt så gråter jag för  ingenting.
Jag har nog inte gråtit så här mycket som jag gjorde den senaste veckan sen mamma lämnade oss.
Jag är otroligt känslig.  Och att bara skriva om det fyller mina ögon med tårar.
Jag vill bara lägga mig och gråta, i dagar.

Och att jag håller på att förlora en person som står mig otroligt nöra, som jag älskar..
En person som varit ett otroligt stöd sen min mamma lämnade mig,
en person som alltid ställt upp för mig 24/7.
Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans, på gott och ont.
Jag har sårat honom, och han har sårat mig. Men vi har alltid varit bästa vänner.

Det gör inte saker lättare för mig. Och nu menar jag inte förlora som i att han ska gå bort,
utan han håller på att försvinna från mig bara.. han lämnar mig, ensam.
Och jag klarar inte det, inte nu.  Hur ska jag klara det nu ? Jag kan inte vara lika stark utan honom.
Jag klarar inte att fler människor jag älskar ska försvinna ur mitt liv.
Jag har alltid mina vänner, det vet jag.. Men han var mer än en vän, jag kan inte förklara det som var.



Man ska acceptera såna här lägen, och låta det vara. Inte bry sig.
Men hur ska jag kunna låta bli att bry mig?
Paniken smyger sig på mig, jag kan inte stoppa den.
Det gör bara ont i mig.


Jag vet , jätte dramatiskt inlägg kanske, men jag känner så här just nu.
Jag mår skit. Graviditeten gör mig över känslig.
Men jag ska inte skylla allt på den.