Soooolen! Jag vil ha sol. Det är bara grått och tråkigt ute nu :( och väldigt blött.
Det är inte kul med hund denna  årstid, dom drar in så jävla mycket lera så jag måste ju damsuga typ två gånger om dagen nu.



Undrar hur jag ska få min bror att förstå att han måste respektera mig och det jag säger åt honom?
Det är som att han inte riktigt förstår hur allvarlig situationen är.
Han ska vara glad att jag fick bli familjehem åt honom och att han inte placerades hos någon främmande fosterfamilj.

Vet bara inte hur jag ska få in det i huvudet.
Han har börjat ställa till det och slutat lyssna på mig.
Han verkar tro att det är helt okej för honom att fara ut och dricka på helgerna, hänga på max på nätterna och
få en anmälan om misshandel osv.

Men där har har fel , Mycket fel.

Det enda jag har bett honom det är att han ska vara ärlig mot mig, och berätta vad han ska göra.
Men det klarar han inte ens av , utan en tjej kompis till mig hade träffat han på max under natten till idag.
på max!! Jag fattar inte varför små 16 åringar dras dit? Hänger där med sina fjortis fyllor och epa traktorer och bråkar med äldre gubbar som inte vill bjuda på cigg? Liksom det är så onödigt.

Och inte bara det , finns gott om annat fylle folk där också, som far dit och ska käka efter en kväll på krogen.
Och alla är ju inte så trevliga på fyllan.
Och man vet aldrig vad som händer, han drar kanske på sig någon mer anmälan när han ska spela allan inför sina vänner? Och hur ser det ut?
Han är familjehems placerad hos mig, jag är 25 år.
Såg redan från första början hur mycket de tvivlade på att jag skulle klara av uppgiften som "mamma" till en tonnårs pojke.



Men han förstår inte.
Ska ringa och prata med hans pappa senare idag, för börjar han inte lyssna , så kommer det ju aldrig att funka.
Han måste ju respektera mig när han bor hos mig.
NU önskar jag verkligen att mamma kunde komma och ta ett snack med honom, och få honom att vakna upp.
Hon hade aldrig tolerera hans beteende och hur han behandlar mig.



Men vad gör man? Vad kan jag göra?
Har möte med familjehems rätten nästa vecka, en slags uppföljningsplan för att kolla hur allt går.
Ska jag vara ärlig mot dom, och berätta att.
Jag inte riktigt får Mathias att lyssna på mig.
Eller riskerar jag något genom att göra det?
Och jag vill inte att dom ska få rätt, jag såg deras tvivlan i ögonon och hörde den tveksamma rösten när det bästämdes att jag , en tjej på 25 år skulle ta hand om en 16 årig pojke, som är nyfiken på världen och allt som erbjuds. Jag vet själv hur det är att vara 16, det var inbte länge sen jag var det.
Jag vet hur lätt det är att gå åt fel riktning  och kasta bort allt. Har sett många göra det.
Och vill inte att han ska bli en utav dom.
Jag grips nästan av någon slags panik.

Det är en skrämmande värld där ute. Och den blir bara värre och värre.