Tänkte skriva några rader, när jag vaknad imorse så hade jag en massa tankar som höll på att explodera inom mig, men nu känner jag mig tom i huvudet.

Vi har regn här idag, så trist. Men samtidigt så är det ju bra för då försvinner ju snön.

Några utav mina vänner ska iväg på en begravning för Daniel idag.
Jag sänder tankar och styrka till er som ska dit.
Kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora en nära vän och familjemedlem på det sättet ni gjort.
Jag hoppas hon som gjorde detta mot honom spärras in och aldrig mer får se världen.
En människa som kallblodigt tar livet av en annan människa på sättet hon gjorde har inget på denna jord att göra.
Det är så sjukt.
Tänder ett ljus för dig idag Daniel.


Begravningar är tungt. Det är obeskrivligt jobbigt att ta farväl av någon man älskar.
Jag är på ett sätt glad att vi inte hade en vanlig begravning för mamma, vet inte om jag hade klarat av det.
För er som inte vet så spred vi mammas aska i havet.
Det var så hon hade velat ha det.
Hon fick den frihet hon alltid velat ha.

Det är fortfarande så overkligt för mig att hon är borta ibland.
Så overkligt att ibland när det slår mig att hon aldrig kommer tillbaka gör det så ont i mig,
som om att någon sliter ut mitt hjärta, och jag får känslan av att jag bara vill släppa taget om allt.
Men det vore själviskt utav mig. Och väldigt dumt, men det hade hon inte velat.
Jag vet att jag måste vara stark.
Det kommer aldrig att bli bra. Men man lär sig leva med det. Det måste man.

Dagen när vi fick samtalet känns som igår ibland, Jag minns det så väl.

Jag Mathias och Tobias satt i mathias rum , i hans säng och spelade tv spel o kollade tv.
När Roger kommer in och säger att fred är påväg till oss, för att han har något otrevligt att berätta.
Vi tittade på varandra och började spekulera i vad det kunde vara , kunde mamma ha råkat ut för en olycka och ligga på lassa? Kunde hon ha dött? Neej sa vi, klart hon  inte har.
Jag prövade ringa mammas mobil men den var avslagen.
Jag klarade inte av att vänta på att Fred skulle komma, höll på att bli tokig.
Jag skickade ett sms till mammas vän Tommy som hon var hos i en by utan för älvsbyn och frågade vad som hade hänt , sen ringde jag till mikka och sa att något hade hänt mamma.
Vi satt och funderade på vad det var som kunde ha hänt.
Medans jag pratade med mikka så ringde tommy.
Klockan var då ca 14.45.

Direkt jag hörde hans röst så förstod jag att något var fel.
Jag låste in mig på toan , just för att mina bröder inte skulle behöva se det jag visste att jag skulle få höra.
Han kunde knappt prata. Han bara grät och grät..
Jag frågade om ochom igen , vart är mamma? vart är mamma , hur mår hon , vad har hänt?
Tillslut fick han fram de ord jag fruktat. Hon är död.
Det var som att all luft for ur mig, marken bara försvan och jag ramlade ihop inne på toalett golvet , samtidigt som jag hörde min bror skrika rakt ut.
Ett skrik som jag fortfarande kan höra inom mig. Ett sorge skrik.

Då hade Fred hunnit komma och berättat för dom.
Jag ringde til Micaela och berättade vad som hade hänt.
Hon bröt ihop och frågade om jag ville att dom skulle komma. Ja! sa jag ..
 
Jag ställde mig upp och försökte bita ihop och vara  stark, försökte hålla tillbaka allt för att gå ut till mina bröder.
Försökte vara stark. Varför jag tänkte så vet jag inte, för att jag är älst kanske, och visste att dom behövde mig.
Möttes av Mathias i hallen , som var helt tokig. Jag försökte krama om honom..
Men det gick liksom inte att få kontakt med honom.
Han tryckte händerna hårt mot sitt huvud och gick runt runt i hallen, han såg så arg och förvirrad ut.
Det gjorde så ont att se.
Han sprang ut , och han skrek och skrek och skrek..
I vardags rummet satt Tobias  och grät, och kramade om honom. Ville aldrig släppa taget.
Och då brast allt igen.
Det gjorde mig så fruktansvärt ont att mina bröder så ledsna, att jag nästan glömde mig själv för en stund. 
Jag kunde inte hålla tillbaka någonting, men varför skulle jag egentligen?
Sen kom Mathias in och satte sig med oss ett tag.
Roger och Fred stod i hallen, helt i chock.
Dom visste nog inte alls hur som skulle reagera när det satt tre barn som just förlorat sin älskade mamma framför dom..

Mathias och Tobias pappa Erik och hans dåvarande tjej Anki kom till oss, och Micaela och Nils.
Sen även vänner till Mahias och Tobias.
Vi ringde och ringde runt överallt, för att försöka få något svar, på vad det egentligen var som hade hänt.
Var hon verkligen död? Eller hade hon gått att rädda?

Minns att jag skickade ett sms till Markku  och till Alle , vi hade mycket kontakt med varandra då, och berättat vad om hänt. Varför jag skickade till just dom två vet jag inte, men det var bra vänner til mig, som stod mig nära.

Någon slags akutjour kom hem till oss, en äldre man. Som skulle vara något slags stöd för oss.
Han var som en psykolog, snackade på om olika saker, och pratade om mamma.
Han var bra , det var skönt att ha honom där.

Klockan hann bli kring 23 tiden på kvällen innan polisen kom hem till oss för att berätta att det var sant, hon vad död. Hon hade fått en hjärnblödning hemma hos Tommy, och när ambulansen väl var där gick det inte att rädda henne. Det var den längsta dagen i mitt liv.

Den natten sov jag inte mycket.
Tobias och Mathias åkte med sin pappa hem till honom medans Fred , Micaela och Nils sov här med mig.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dom. Micaela och nils bodde här med mig ett tag och hjälpte mig med allt.
dagen efter mamma hade dött åkte dom till Tommy och hämtade mammas bil och Kara som var där med henne.
Jag klarade inte av att följa med, klarade inte av att se stället där jag visste att hon legat.

Redan dagen efter satte jag igång med att städa och rensa.
Jag kunde inte bara sitta ner, jag var tvungen att göra något.
Sen fortsatte jag i nästan två veckor, städade och rensade och grät.
Jag gick ner nästan 5 kg dom två veckorna.
Kunde ju knappt äta, bara körde på för att slippa tänka o känna så mycket.
Vi har alla olika sätt att hanskas med sådant.
Endel bryter ihop totalt och orkar göra något. Bara ligger och sörjer.
Men jag reagarede tvärtom. Ibland önskar att jag gjorde så istället.
Höll på att slita ut mig själv. Men det var mitt sätt att sörja.
ungefär 1-2  månad efter det flyttade mina bröder hem igen.
Och dom här medmig ännu, vi försöker leva ett så vanligt liv som möjligt.
Trots denna tragiska förlust så tycker jag att vi gör det bra. Vi håller ihop.
Och det kommer vi alltid att göra. Vi gör alla så gott vi kan. 


Det var en jobbig tid, för 1 år och 5 månader sen. Men det känns som igår.

Oj vad skönt det var att få skriva av sig allt det där.
Tror inte jag gjort det tidigare någon gång.
Har så mycket inom mig egentligen som jag skulle behöva få ut.
Tobias gjorde en blogg kort efter mammas död , där man får skriva.
Och där han skrivit mycket. Men även Mathias och Micaela.
http://vilaifrid.blogg.se/ 
Jag har inte ens klarat av att läsa den ännu. Är för rädd att det kommer att göra för ont.
Men , jag ska göra det någon dag framöver.


Oj vad tiden har gått fort nu, måste göra mig klar, har ju möte inne i stan snart.
Ses.